När jag träffade honom så hade jag en bild av hur jag ville att en kille skulle bara. Både utseende-mässigt och personligt. Jag visste precis hur jag ville att en kille skulle behandla mig. Och han passade in perfekt på allt det jag ville ha. När jag var med honom så kändes det som att jag var den enda som existerade för honom. Det var inte bara det att han var det vackraste jag sett. Utan han gjorde mig så lycklig och jag kände kärleken från honom bara han tittade på mig. Han såg på mig på ett sätt som ingen annan gjort. Han behövde aldrig säga något. Jag visste ändå vad han tänkte och kände bara jag tittade in i hans ögon. Jag kände mig så grymt trygg när jag hade hans armar runt mig. Just nu skulle jag ge upp vad som helst för att få känna det igen. Det här var en kärlek jag aldrig känt tidigare. Det var något speciellt, men jag kan inte riktigt komma på varför. Sen rasade allt. Om och om igen. Vi föll och tog oss upp. Sen föll vi och tog oss upp igen. Vi föll ännu en gång och nu låg vi där. Jag ligger fortfarande kvar men du reste dig och började gå åt ett håll. Jag borde också resa mig upp och gå, åt andra hållet. Men det går inte. Jag har legat här länge nu och jag börjar undra om jag någonsin kommer våga gå. Då innebär ju det att jag måste ge upp något som jag vill mer än allt annat. Att du ska vända tillbaka. Att jag får dig tillbaka. Att jag får känna allt det där från dig igen. Även fast jag vet att det aldrig kommer hända så vågar jag inte släppa taget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar